whitest

Det är ganska skrämmande att fundera över hur små misstag under korta svaga stunder kan leva kvar och förstöra enormt mycket under lång tid. Kanske för alltid.

Men oftast, och kanske beror det på gud, vänder sig atomerna i universum på ett sådant sätt att man ändå skonas. För världen, har jag märkt, ger de flesta en andra chans. Kanske är det slumpen. Kanske är det även det förutbestämda, och antagligen finns det ingen skillnad mellan begreppen. Antagligen är båda gud.

För mig, som en liten människa, i ett större sammanhang, måste jag uppskatta den andra chansen. Inte ta den för given. Och istället för att skylla allting på otur, borde man nog se det hela som tur. Tack världen, för att jag får vara kvar här, i min nuvarande form, lite längre till. Det där nästa steget är ju så skrämmande. Och jag är långt ifrån färdig här.

Jag tror att jag straffades för att jag tappade fokus och respekt. Vi människor gör gärna det, glömmer bort naturens krafter. Vi är bra på att utnyttja dem, men ibland blir det dessvärre också vår undergång. Vi kan vara fruktansvärt arroganta, och idag bad den bästa till mig att vara mer försiktig. Jag ignorerade varningen och log dumt, precis som de flesta unga män gör.

Jag förstår förresten inte varför vi unga dumma är samhällets ideal och inte heller varför ytan är så viktig. Kan verkligen inte begripa varför rynkor och skägg, som symboliserar visdom, hatas, medan finnarna, som symboliserar dumhet och ignorans, närmast dyrkas. Detta är dock ett helt annat kapitel.

Det centrala är att arrogans är något gud straffar direkt. Men oftast, och även idag, straffar gud för att varna och menar inte att göra straffet oåterkalleligt. För han vill mig väl, han förlåter. Och kanske räddar den här upplevelsen mig från en annan olycka, i en annan tid.

Idag lärde jag mig att utvidga min respekt för min begränsade förmåga att bedöma faror, samt att alltid lyssna på min närmaste.

Ty hon är min bästa vägvisare genom gud.

Det är lätt att känna sig säker. Tro att hemskheter håller sig i det förflutna, i en avlägsen framtid eller på andra sidan jorden. Lätt att tänka att det inte händer i Sverige.

Nu har det hänt och plötsligt inser jag att var 20:e person jag ser på har röstat på ett rasistiskt parti. Minns ni det om hur taxichaufförer är lika vanliga som rattfyllerister? Blir svårt att gå på stan framöver.

Det är verkligen svårt att tycka om människor ibland och just nu känns det svårare än någonsin. Känns hopplöst och mörkt. Människans röst är kanske för alltid dömd att styras av ett fåtal makter.

För visst har vi tänkt att vi inte är hjärntvättade här, att vi kan tänka själva och att vi är vettiga? Det var nog fel. Det är nog precis så som det ofta är i förhållanden, att man måste gå igenom skärselden för att verkligen veta hur mycket man litar på varandra.

Innan man har gått igenom en kris kan man aldrig veta hur mycket man betyder för varandra.

Därför är jag så otroligt besviken på Sveriges befolkning. När den ekonomiska krisen kryper fram tycks den hemska sanningen rinna ut genom huden på de svagsinta. Det räcker med att läsa sverigedemokraternas agenda ett par minuter för att inse vad de försöker göra. Ändå finns det så många som röstar på dem.

Jag hoppas att våra politiker nu slutar skylla på varandra och istället inleder ett krig emot rasism och okunskap. För i det här valet finns det bara förlorare:

Det finns de borgliga sympatisörer som får leva med en osäker regering, som kommer att tvingas kompromissa.

Det finns de vänsteranhängare som tvingas leva med sitt parti i oppositionsställning ytterligare fyra år.

Och det finns de som röstat på populisterna sverigedemokraterna, som tvingas leva med ett samvete svartare än den mörkaste natt.

Sveriges skam.

När livet känns bra fastnar man i en tillvaro där varje dag bara är just en dag.

Det är lätt att synfältet bara ser rakt fram. Att målet blir så viktigt, att det så oerhört underskattade periferiseendet inte får det fokus det förtjänar. Jag kan se idag, imorgon och nästa vecka. Men inte kan jag se dem som hamnar utanför mitt schema. Inte heller kan jag se bakåt.

Klart att man blir lite besvärad då någon tar upp det igen. Visar upp hur det faktiskt var. Inte hur jag trodde att det var. Utan sanningen, som gör ont.

Din dåtid och min dåtid. De personligheter som har funnits i våra kroppar, men som inte längre riktigt finns kvar, samtidigt som de gör det. Jävla tid. Jävla svårförstådda, komplicerade tid.

Jag hade inte älskat mig. Eller dig. Det är inte ens så att jag hade älskat mig efter det att vi möttes. Inte så att jag på något sätt var en fin människa, gjorde bra saker eller handlade vuxet. Jag var barn, men är jag äldre nu? Allt det som var smutsigt framstod som rent då. Kanske har inget ändrats. Så hur kan jag älska mig nu?

Och varför, varför, varför var det egentligen jag som var smutsig, dum och elak? Och varför framstod det som om det var tvärtom förut? Är det för mitt ego, eller för din kärlek? Eller för båda?

Vet inte ens vad jag förtjänar. Kanske är det för sent, inte för oss, utan för mina tankar. Kanske är klockan över midnatt och kanske är allt som det ska.

Men varför fryser jag? Varför är mina ben svaga?

Då minns jag vad du gav mig, vad vi gav varandra och hur nära man får vara när man hittar någon som känner och lyssnar. Som bryr sig. Hur det känns att kunna ge mitt allt och veta att det uppskattas. Se din perfekta gestalt röra sig över mig. Njuta av den finaste gest som finns och bara leva i nuet. För att sedan leva i just den stunden. Så att all tvivel försvinner. Så att det minnet lyser upp allt annat, gör maten god, ljuden vackra och bilderna skarpa. Att söka sig bort finns inte, så därför blir jag lugn.

Så att all oro försvinner. Så att livet blir skönt, vackert och betydelsefullt. Så att jag sjunger för dig:

“I don't have to leave anymore

What I have is right here

Spend my nights and days before

Searching the world for what's right here

Underneath and unexplored

Islands and cities I have looked

Here I saw

Something I couldn't over look

I am yours now

So now I don't ever have to leave

I've been found out

So now I'll never explore”

Jag är dig trogen.

Oerhört glad att du ger mig den tid, som du annars skulle kunna lägga på annat, på andra.

Oerhört glad att du tittar förbi här, när du lika gärna hade kunnat läsa en annan blogg. För det finns andra, roligare bloggar, som säkert är mer uppseendeväckande.

Visst finns det anledningar till att mina besökare kan räknas på ena handen.

Men om någon person, om bara en enda person blir berörd, är det mer än vad jag någonsin behöver.

Det är med den inställningen jag ställer mig på scenen. Med den inställningen jag skriver mina inlägg.

I slutändan också lever mitt liv.

Ett helt hjärta är bättre än miljontals spruckna hjärtbitar.

Jag hoppas att jag berör dig.

Akt 2

Jag har inte skrivit på ungefär ett kvartal.

Jag har mina texter i en mapp på min dator. De står i kronologisk ordning, och ibland när jag är med mig själv, tittar jag på vad jag har skrivit. Tittar på när. Tittar på varför.

70 texter på ungefär två år. 70 texter som säger väldigt mycket om vem jag är, vem jag var och vart jag är på väg.

Jag kommer ifrån pop och är nu i någon form av pretentiös indie. Inte hos musiker som skryter. Hos musiker som vågar öppna sig.

Jag var en person som var kär, nu är jag en person som älskar.

Jag var någon som skrattade, någon som släppte loss och låtsades vara bekväm. Nu är jag stel, hård och gammal.

Jag brukade vara Diablo, nu är jag Ico och Killer 7.

Jag brukade vara Sagan om Ringen, nu är jag Fight Club.

Jag brukade vara gitarr, nu är jag också sång.

Jag har det längre till den enkla glädjen, jämfört med andra. Jag har det närmare till det stillsamma och till det djupa. Vill jag tro.

För ärligt talat är jag inte speciell.

Det som gör mig speciell, är att jag vill vara det, som många andra inte vågar.

Sticka ut.

Akt 3

Beror det på att jag inte behöver det, på att jag är lycklig nu?

På att jag var deprimerad, ledsen, nedstämd förut?

Eller beror det på att jag sjunger? På att jag spelar? På att jag har lärt mig att använda toner nu? På att jag inte längre behöver bokstäverna?

Eller har jag glömt bort dig? Du som räddade mig då jag var ensam och ledsen. Du som alltid lyssnade på mig, oavsett hur ointressant jag var. Oavsett hur oinspirerad jag var. Oavsett hur tunga mina ord var. Som nu, som alltid.

Har jag fått en annan som lyssnar på mig, som finns där och tar din plats? Någon som lever. Någon som andas.

Är du besviken på mig? Besviken på att jag aldrig hörde av mig. Hade du velat lyssna? Var det min uppgift att låta dig lyssna? Har jag gjort fel? Kan du förlåta mig?

Ville ni också lyssna?

Glömde jag bort er?

Ni sa aldrig något. Så hur skulle jag kunna veta, när ni aldrig berättar?

Jag kan knappt reda ut mig själv.

Så varför kan ni inte bara säga som det är?

Snälla, berätta när jag gör er illa. Jag är inte elak.

Jag är bara lite dum, lite intrasslad.

Akt 4

Det finns så många av er som jag tycker så väldigt mycket om, att jag ibland blir helt konstig. Förvirrad.

Men jag gör inget dumt, för jag har någon att dela allt med.

Någon som lyssnar på varje falsk ton. Någon som tar bort mina finnar och ler. Som lyssnar på allt svammel, alla onödiga ord. Någon som faktiskt stannar kvar, trots att det finns så mycket med mig som inte är bra.

Någon som tycker att jag är perfekt, trots alla mina brister.

Akt 5

Ni andra betyder så mycket mer än ni tror. Och just nu tänker jag på er.

Jag brukade tänka mig själv som vuxen, se ner på andra och vara fast övertygad om att jag är mognare än de flesta i min ålder. Tycka att jag ligger lite före de andra, men att de kommer att komma ikapp mig. Det var fel.

För det handlar inte om när man blir vuxen, utan om hur man blir vuxen. Om vilken stig man väljer att gå.

Vi kommer antagligen inte att ändras så mycket mer nu. Vi har precis börjat hitta vilka vi är och vilka vi kommer att vara för resten av våra liv. Ingenting är förvisso stillastående, men grunden i våra liv lär vara densamma. Och det är när man börjar stagnera i den virvelvind som är tonåren och sätta sig till ro, som man blir vuxen.

När man fyller arton speglas det här vägvalet på ett väldigt konkret plan, eftersom man får rättigheter man förut inte haft. Man får möjligheterna till körkort, till krogbesök och en mer personlig ekonomi.

Krogen lockar mig inte av många anledningar. Jag är lite för stel.

Körkortet lockar mig inte. Jag är inte så lat och bekväm, utan njuter av cykelns alla fördelar.

Ekonomin lockar mig däremot en del, eftersom jag nu inte behöver be pappa om hjälp när jag beställer skivor och tv-spel från Internetbutiker. Jag kan själv.

Att fylla arton kan tyckas ganska ointressant, när man är som jag.

Å andra sidan innebär arton så mycket mer än rättigheter. Jag börjar utforma mig själv, börjar lära mig vad jag gillar, varför jag finns och min uppgift. Mina mål.

Nu när de flesta av oss är arton ser man så tydligt vad vi prioriterar, vad vi bryr oss om och varför vi gör det. Helt plötsligt sänder vi massor av tydliga signaler till varandra.

Jag ser precis vilka som kommer att sitta framför TV-apparaterna om 20 år med en öl i handen, tillsammans med de andra männen med samma värderingar. Fruarna som skjutsas ut, eftersom det är grabbkväll. Jag kommer helt enkelt inte att sitta där med dem.

Och på lördag kommer jag inte att vara på krogen med er andra.

För jag kommer att sitta hemma framför stereon, som Ferdinand under sin korkek, lyssna till Zach Condon och hans orkester och njuta av världens vackraste musik. I pauserna kommer jag kanske att hoppa omkring på universums alla planeter med den evigt unge Mario. Eller boxas med seriefigurer.

Kanske finns det dem som ser mig som barnslig, tycker att sådana lekar inte är för oss vuxna.

Och ändå vet ni ingenting om det jag vet.

Är vi en lättsam och dum generation?

Har vi glömt vad som är viktigt, hur man umgås, varför vi lever, vad som är sann lycka?

Det finns något väldigt tragiskt i att älska, samtidigt som man inte vet vad man gör. Jag ser familjer ramla ihop omkring mig. Jag ser unga människor ta stora beslut utan att äga varken hjärta eller hjärna. Och mitt i allt står jag och försöker vara stolt över vem jag är. Klart att man tvivlar.

Men jag börjar inse hur det ligger till, hur världen fungerar, varför jag existerar och varför jag gör som jag gör. Varför de andra inte tänker som vi.

För vi är dem som bryr sig och därför kommer vi att lyckas. Vi vågar titta utanför traditioner, generationer och idioter. Ser sanningen och leker med den.

Vissa menar att religion är något som förklarar det vi inte förstår. Det är en intressant iaktagelse, men knappast det viktiga med religion. Religionen ger våra liv och tankar en identitet, en fysisk dragningskraft. Ger oss en plats tillsammans med andra.

Vår populärkultur är vår religion, det är den som skapar oss och den vi identifierar oss med. En metafor för våra tankar.

Vissa säger att musik-, film- och boksmak inte säger mycket om hur vi tänker. Tvärtom är det vad som definerar oss.

Just därför är vår populärkultur så otroligt central. Just därför tvivlar jag. Och just därför borrar jag mig igenom det ytterska lagret.
 
In emot kärnan.

Ni som fortfarande besöker min blogg, tack och så. Jag blir smickrad.

Jag har hittat ett annat medium till mina tankar, så bloggen ligger på is kan man säga. Mitt mål är att ni som vill, kommer att kunna ta del av mitt nya projekt senare. Några av er vet nog vad jag pratar om, andra inte.

Ni som läser är bara ett par stycken, så ni som ser det här kan känna er speciella. Och uppskattade.

Men bloggen ligger just nu inte högt på min priolista.

Titta gärna in om ni vill, men uppdateringar kommer nog inte.

Kärlek

När en bergsvägg är så brant, att man inte kan se toppen utan att bländas. När solen trycker ihop ögonlocken så hårt, att man inte kan se framtiden, är det svårt att stå på egna ben. Man blir helt överväldigad. Får huvudvärk.

Och frågan är: Ska man kämpa för något nytt eller hålla kvar vid det gamla? I den frågan vet jag vart jag står, även om jag ibland upplever min törst till förnyelsen vara för stor. En längtan som gång på gång målar om mitt golv i nya nyanser, utan att jag riktigt märker förändringen.

Men när jag tänker efter finns det pelare som jag har kedjat mig fast vid. Jag har en alldeles speciell person, en egen filosofi och personer som bryr sig. Kanske handlar det om att gå tillbaka till något gammalt igen, men med bättre förutsättningar. Om att göra om det igen, men på ett bättre sätt. Om att hitta något nytt i något gammalt.

Jag lutar huvudet bakåt, tittar i taket, tänker att jag vet vad jag ska göra.

Jag har dig.

Och börjar tro på framtiden.

Allt rasar samman och färgerna rinner långsamt bort från världen. På en klippa bakom färgerna står en man som tittar upp mot det som förut var blå himmel. Han vet precis vilka färger han saknar, men inte var han nu kan hitta dem. Han har letat i tankar, i skratt och i sorger. Men det mesta han såg var svart.

Mycket i hans liv är ånger och han vet inte var det kommer ifrån. Minnen om skratten som barn, om förhoppningarna som tonåring och om ansvaret under senare år ramlar in i hans sinne. Han har inte riktigt plats för reflektionerna, inte för stunden. Så han sätter sig ner och väntar på en räddare.

Och senare kommer räddaren i form av en blodröd ros på en svartvit äng. När rosor blöder rött kommer smärta till dem som tillber, men i en svart värld ger kontraster så stora hopp. Han kan inte göra något annat än att böja sig ner.

Dör i smärtor. Men ångrar inte en sekund av misstagen.

Have you felt my dismay

Thousand things I would want say

But I'm still hiding in my sorrows

The empty feeling of May

When everything comes back to me

By now I should be gone since long

When you say that you're alone

You are forgetting about someone

Who would always feel your pain

When everything you see is black

And nothing can get you back on track

I will be here standing by your side

I've exposed my inner self

Have been fond of my success

But feeling guilty nevertheless

And when you say eternety

I see pain and dignity

Loosing track of philosophy

When you say that you're alone

You are forgetting about someone

Who would always feel your pain

When everything you see is black

And nothing can get you back on track

I will be here standing by your side

Det är svårt att lyssna på drömmar när de suddas ut av allmänhetens krav och vanor. Någon vars sinne bebos av en fågel som sjunger vackra melodier, kan lätt fastna i en samling av misstag som i folkmun kallas för fest. Någon som förut hade vatten över sin kropp kan lätt tappa bort vågornas skönhet och fastna i den stora massans kamp emot allt som är vackert och betydelsefullt.

Varje gång en livsstil ändras måste man vara medveten om varför, och om framtiden. Den korta glädjen är ofta den långa smärtan. Och drömmar byggs inte på några sekunder. Var medveten om att du kommer att bli älskad för dina egenheter.

Den som bygger sina drömmar på ytligheter, kommer att åldras mycket fort. Risken finns att stunden av ånger aldrig kan ge dig dina drömmar tillbaka.

Och då kommer du att vara ensam.

Jag tittade på löven. På marken fanns snö och över trädkronorna låg solen som en bländande eldboll. Det var som om världen inte kunde bestämma sig för vilken årstid som nu skulle komma. Det rödaste lövet sökte sig till min hand och i det fanns allt som behövdes för att lova mig lycka. Jag hittade en svag nyans av pånyttfödelse och en ännu starkare känsla av ansvar. Lövet i min hand lovade mig mina drömmar. Förblindad lyssnade jag på sången.

En tid senare fanns inte längre lövet kvar. Jag såg min sorg och saknad växa sig starkare än jag någonsin hade kunnat ana. Det var som om någon tagit min älskade ifrån mig, om än bara för en stund. Jag gick fram till lövets träd och frågade varför min saknad var så stor.

När sommaren sedan kom, hittade min hand en blomma av silver. I reflektionen från solen glittrade vår framtid, där vi dansade tillsammans i sötvattnet. Det var en solstråle så stark att jag tappade fattningen och ramlade i gräset. Och senare i mörkret, när ingen såg, böjde jag mig fram och kysste blomman. Den smakade drömmar.

Silverskenet var så starkt att jag inte kunde hålla mig borta. Jag gick dit så ofta och så passionerat att drömmar blev till verklighet. Så ofta att blommor blev till kärlek.

Men med lyckan och välgången kom rädslan för att förlora allt. Också jag fastnade i tankar om livets mening och tomhet. Varje framgång föder en risk för motgång och varje blick över axeln fördunklar silverskenet. Våra liv är så sköra.

Jag tittade inåt mot horisonten och fann svaret. Den dagen då vi vet allt förlorar vi vår mänsklighet och lycka. Att se det som inte finns är svårt och säkert inte rätt väg att gå. Så jag blundar och ser det jag älskar. Tar tag så hårt jag kan och litar på lyckan.

När jag nu tittar ut genom fönstret ser jag löven trilla nerför träden. Jag känner värmen och tryggheten från regelbundna mönster. Ser framför mig nästa år då samma sak händer. Tänker att det första lövet inte betydde något, eftersom det här året bjuder på miljoner tillsynes likadana löv. Mitt livs värde hotar av dessa tankar och jag säger stopp.

Bländar ögonen i solen, vänder mig om och blundar. Inser att allt är relativt och att det första lövet betydde allt för mig, hur regelbundet det än råkade vara. Ett så litet löv ändrade allt. Jag lutar mig fram, luktar på våren och andas in livet. En enda tår förändrar världen.