whitest

Akt 1


Jag är oerhört glad att du läser det här.

 

Oerhört glad att du ger mig den tid, som du annars skulle kunna lägga på annat, på andra.

 

Oerhört glad att du tittar förbi här, när du lika gärna hade kunnat läsa en annan blogg. För det finns andra, roligare bloggar, som säkert är mer uppseendeväckande.

 

Visst finns det anledningar till att mina besökare kan räknas på ena handen.

 

Men om någon person, om bara en enda person blir berörd, är det mer än vad jag någonsin behöver.

 

Det är med den inställningen jag ställer mig på scenen. Med den inställningen jag skriver mina inlägg.

 

I slutändan också lever mitt liv.

 

Ett helt hjärta är bättre än miljontals spruckna hjärtbitar.

 

Jag hoppas att jag berör dig.

 

Akt 2

 

 

Jag har inte skrivit på ungefär ett kvartal.

 

Jag har mina texter i en mapp på min dator. De står i kronologisk ordning, och ibland när jag är med mig själv, tittar jag på vad jag har skrivit. Tittar på när. Tittar på varför.

 

70 texter på ungefär två år. 70 texter som säger väldigt mycket om vem jag är, vem jag var och vart jag är på väg.

 

Jag kommer ifrån pop och är nu i någon form av pretentiös indie. Inte hos musiker som skryter. Hos musiker som vågar öppna sig.

 

Jag var en person som var kär, nu är jag en person som älskar.

 

Jag var någon som skrattade, någon som släppte loss och låtsades vara bekväm. Nu är jag stel, hård och gammal.

 

Jag brukade vara Diablo, nu är jag Ico och Killer 7.

 

Jag brukade vara Sagan om Ringen, nu är jag Fight Club.

 

Jag brukade vara gitarr, nu är jag också sång.

 

Jag har det längre till den enkla glädjen, jämfört med andra. Jag har det närmare till det stillsamma och till det djupa. Vill jag tro.

 

För ärligt talat är jag inte speciell.

 

Det som gör mig speciell, är att jag vill vara det, som många andra inte vågar.

 

Sticka ut.

 

Akt 3

 

 

Beror det på att jag inte behöver det, på att jag är lycklig nu?

 

På att jag var deprimerad, ledsen, nedstämd förut?

 

Eller beror det på att jag sjunger? På att jag spelar? På att jag har lärt mig att använda toner nu? På att jag inte längre behöver bokstäverna?

 

Eller har jag glömt bort dig? Du som räddade mig då jag var ensam och ledsen. Du som alltid lyssnade på mig, oavsett hur ointressant jag var. Oavsett hur oinspirerad jag var. Oavsett hur tunga mina ord var. Som nu, som alltid.

 

Har jag fått en annan som lyssnar på mig, som finns där och tar din plats? Någon som lever. Någon som andas.

 

Är du besviken på mig? Besviken på att jag aldrig hörde av mig. Hade du velat lyssna? Var det min uppgift att låta dig lyssna? Har jag gjort fel? Kan du förlåta mig?

 

Ville ni också lyssna?

 

Glömde jag bort er?

 

Ni sa aldrig något. Så hur skulle jag kunna veta, när ni aldrig berättar?

 

Jag kan knappt reda ut mig själv.

 

Så varför kan ni inte bara säga som det är?

 

Snälla, berätta när jag gör er illa. Jag är inte elak.

 

Jag är bara lite dum, lite intrasslad.

 

 

Akt 4

 

 

Det finns så många av er som jag tycker så väldigt mycket om, att jag ibland blir helt konstig. Förvirrad.

 

Men jag gör inget dumt, för jag har någon att dela allt med.

 

Någon som lyssnar på varje falsk ton. Någon som tar bort mina finnar och ler. Som lyssnar på allt svammel, alla onödiga ord. Någon som faktiskt stannar kvar, trots att det finns så mycket med mig som inte är bra.

 

Någon som tycker att jag är perfekt, trots alla mina brister.

 

 

Akt 5

 

 

Ni andra betyder så mycket mer än ni tror. Och just nu tänker jag på er.