whitest

När en bergsvägg är så brant, att man inte kan se toppen utan att bländas. När solen trycker ihop ögonlocken så hårt, att man inte kan se framtiden, är det svårt att stå på egna ben. Man blir helt överväldigad. Får huvudvärk.

Och frågan är: Ska man kämpa för något nytt eller hålla kvar vid det gamla? I den frågan vet jag vart jag står, även om jag ibland upplever min törst till förnyelsen vara för stor. En längtan som gång på gång målar om mitt golv i nya nyanser, utan att jag riktigt märker förändringen.

Men när jag tänker efter finns det pelare som jag har kedjat mig fast vid. Jag har en alldeles speciell person, en egen filosofi och personer som bryr sig. Kanske handlar det om att gå tillbaka till något gammalt igen, men med bättre förutsättningar. Om att göra om det igen, men på ett bättre sätt. Om att hitta något nytt i något gammalt.

Jag lutar huvudet bakåt, tittar i taket, tänker att jag vet vad jag ska göra.

Jag har dig.

Och börjar tro på framtiden.

Allt rasar samman och färgerna rinner långsamt bort från världen. På en klippa bakom färgerna står en man som tittar upp mot det som förut var blå himmel. Han vet precis vilka färger han saknar, men inte var han nu kan hitta dem. Han har letat i tankar, i skratt och i sorger. Men det mesta han såg var svart.

Mycket i hans liv är ånger och han vet inte var det kommer ifrån. Minnen om skratten som barn, om förhoppningarna som tonåring och om ansvaret under senare år ramlar in i hans sinne. Han har inte riktigt plats för reflektionerna, inte för stunden. Så han sätter sig ner och väntar på en räddare.

Och senare kommer räddaren i form av en blodröd ros på en svartvit äng. När rosor blöder rött kommer smärta till dem som tillber, men i en svart värld ger kontraster så stora hopp. Han kan inte göra något annat än att böja sig ner.

Dör i smärtor. Men ångrar inte en sekund av misstagen.