Ingen Soffpotatis
Jag brukade tänka mig själv som vuxen, se ner på andra och vara fast övertygad om att jag är mognare än de flesta i min ålder. Tycka att jag ligger lite före de andra, men att de kommer att komma ikapp mig. Det var fel.
För det handlar inte om när man blir vuxen, utan om hur man blir vuxen. Om vilken stig man väljer att gå.
Vi kommer antagligen inte att ändras så mycket mer nu. Vi har precis börjat hitta vilka vi är och vilka vi kommer att vara för resten av våra liv. Ingenting är förvisso stillastående, men grunden i våra liv lär vara densamma. Och det är när man börjar stagnera i den virvelvind som är tonåren och sätta sig till ro, som man blir vuxen.
När man fyller arton speglas det här vägvalet på ett väldigt konkret plan, eftersom man får rättigheter man förut inte haft. Man får möjligheterna till körkort, till krogbesök och en mer personlig ekonomi.
Krogen lockar mig inte av många anledningar. Jag är lite för stel.
Körkortet lockar mig inte. Jag är inte så lat och bekväm, utan njuter av cykelns alla fördelar.
Ekonomin lockar mig däremot en del, eftersom jag nu inte behöver be pappa om hjälp när jag beställer skivor och tv-spel från Internetbutiker. Jag kan själv.
Att fylla arton kan tyckas ganska ointressant, när man är som jag.
Å andra sidan innebär arton så mycket mer än rättigheter. Jag börjar utforma mig själv, börjar lära mig vad jag gillar, varför jag finns och min uppgift. Mina mål.
Nu när de flesta av oss är arton ser man så tydligt vad vi prioriterar, vad vi bryr oss om och varför vi gör det. Helt plötsligt sänder vi massor av tydliga signaler till varandra.
Jag ser precis vilka som kommer att sitta framför TV-apparaterna om 20 år med en öl i handen, tillsammans med de andra männen med samma värderingar. Fruarna som skjutsas ut, eftersom det är grabbkväll. Jag kommer helt enkelt inte att sitta där med dem.
Och på lördag kommer jag inte att vara på krogen med er andra.
För jag kommer att sitta hemma framför stereon, som Ferdinand under sin korkek, lyssna till Zach Condon och hans orkester och njuta av världens vackraste musik. I pauserna kommer jag kanske att hoppa omkring på universums alla planeter med den evigt unge Mario. Eller boxas med seriefigurer.
Kanske finns det dem som ser mig som barnslig, tycker att sådana lekar inte är för oss vuxna.
Och ändå vet ni ingenting om det jag vet.
