whitest

Det är ganska skrämmande att fundera över hur små misstag under korta svaga stunder kan leva kvar och förstöra enormt mycket under lång tid. Kanske för alltid.

Men oftast, och kanske beror det på gud, vänder sig atomerna i universum på ett sådant sätt att man ändå skonas. För världen, har jag märkt, ger de flesta en andra chans. Kanske är det slumpen. Kanske är det även det förutbestämda, och antagligen finns det ingen skillnad mellan begreppen. Antagligen är båda gud.

För mig, som en liten människa, i ett större sammanhang, måste jag uppskatta den andra chansen. Inte ta den för given. Och istället för att skylla allting på otur, borde man nog se det hela som tur. Tack världen, för att jag får vara kvar här, i min nuvarande form, lite längre till. Det där nästa steget är ju så skrämmande. Och jag är långt ifrån färdig här.

Jag tror att jag straffades för att jag tappade fokus och respekt. Vi människor gör gärna det, glömmer bort naturens krafter. Vi är bra på att utnyttja dem, men ibland blir det dessvärre också vår undergång. Vi kan vara fruktansvärt arroganta, och idag bad den bästa till mig att vara mer försiktig. Jag ignorerade varningen och log dumt, precis som de flesta unga män gör.

Jag förstår förresten inte varför vi unga dumma är samhällets ideal och inte heller varför ytan är så viktig. Kan verkligen inte begripa varför rynkor och skägg, som symboliserar visdom, hatas, medan finnarna, som symboliserar dumhet och ignorans, närmast dyrkas. Detta är dock ett helt annat kapitel.

Det centrala är att arrogans är något gud straffar direkt. Men oftast, och även idag, straffar gud för att varna och menar inte att göra straffet oåterkalleligt. För han vill mig väl, han förlåter. Och kanske räddar den här upplevelsen mig från en annan olycka, i en annan tid.

Idag lärde jag mig att utvidga min respekt för min begränsade förmåga att bedöma faror, samt att alltid lyssna på min närmaste.

Ty hon är min bästa vägvisare genom gud.