Dirigentvägen
När vi precis blivit vuxna och livets vägar för första gånger på allvar delar upp sig framför oss, väljer många att upptäcka världen. För vissa, de som är modiga, innebär detta att på allvar lära känna en plats en längre stund. Man reser inte bara runt och skrapar på ytan utan bosätter sig någonstans; förvisso en kortare stund, men ändå tillräckligt länge för att smutsen och det vackra samtidigt och i ett virrvarr ska hinna uppenbarar sig. En vecka kan ge bekvämlighet och njutning, som absolut är något fint och viktigt. Men en vecka under solen gör oss inte att vi växer.
Jag är inte en sådan person, jag älskar doften av det bekanta och nöjer med mig variationer av det liv jag kämpat hårt för att skapa mig. Jag är inte berest, jag kan inte lite om mycket. Men jag kan mycket om lite. Det finns vissa saker som ligger mig så nära att de existerar inom och i symbios med mig. Och det är ett lika vackert, men mer underskattat, sätt att leva på.
Med facebook ges möjligheten att kommunicera med personer som har försvunnit ur vårt synfält en kortare eller längre tid. Det ger en struktur i våra sociala nätverk som idag, mer än någonsin förut, liknar ett virrvarr. Det här är sannerligen något fantastiskt och fler än en gång har just denna struktur gett mig vänner tillbaka. Men det finns, som med alla kraftfulla verktyg, en andra sida på myntet. Facebook förenklar och fördummar och för de som tror att statistik och kvantiteter är absoluta sanningar kan vänskap och kärlek bli något som kan mätas. Och som alla som kan något om matematik vet, kan vänskap och kärlek inte mätas. Det kan tyckas motsägelsefullt att enbart de som förstår matematik på djupet kan se matematikens svagheter, men kanske är också detta självklart. Man måste veta mycket om broar för att förstå hur mycket de kan bära.
Många lyckliga bilder och inlägg om resor och upptäckter gör mig lite äcklad, inte för att glädje är något fult, utan för att det alldeles för ofta är så förvridet av exhibitionism. Kanske ser jag mer än vad som finns, kanske är dessa bilder sanningar och kanske är det självklart att vi enbart vill visa vår glädje utåt. Men någonstans tycker jag mig se människor som visar sig vara mer bildade, mer intelligenta och kanske framförallt lyckligare än vad de verkligen är. Jag ser skrik på hjälp, skrik på uppmärksamhet och skrik på kärlek, men den kärlek som levereras är inte sann. Den har förvridits bland ettor och nollor.
Inom mig finns en cynism som inte räddar någon, men som jag inte riktigt kan skaka loss, eftersom jag vet att åtminstone några meningar som cirkulerar inom mig är sanna. Och de äventyr som många söker finns närmare än vi tror, om vi bara flyttar någonstans där vi inte hör hemma. En resa till Kanarieöarna är närmare än den stadsdel du är rädd för, som du egentligen inte vet något om. Det är dessa äventyr de pratar om i sagorna, de ögonblick som skakar om oss och slår oss till marken. Det är även dessa ögonblick som får oss, likt ett nersågat träd, att resa oss igen och bli större och starkare än någonsin förut.
Och när jag tänker efter har jag också sett kärlek och vänskap och kanske framförallt mod bland våra sociala medier. Jag såg någon som vågade be om hjälp på riktigt och genast fick svar som var uppriktiga och kärleksfulla. Allt detta måste nog ses som ett verktyg, och precis som med alla vapen är det människorna bakom och inte vapnet självt som är ont.
Och de som vågar vara ärliga kommer alltid att respekteras av mig.
Jag är inte en sådan person, jag älskar doften av det bekanta och nöjer med mig variationer av det liv jag kämpat hårt för att skapa mig. Jag är inte berest, jag kan inte lite om mycket. Men jag kan mycket om lite. Det finns vissa saker som ligger mig så nära att de existerar inom och i symbios med mig. Och det är ett lika vackert, men mer underskattat, sätt att leva på.
Med facebook ges möjligheten att kommunicera med personer som har försvunnit ur vårt synfält en kortare eller längre tid. Det ger en struktur i våra sociala nätverk som idag, mer än någonsin förut, liknar ett virrvarr. Det här är sannerligen något fantastiskt och fler än en gång har just denna struktur gett mig vänner tillbaka. Men det finns, som med alla kraftfulla verktyg, en andra sida på myntet. Facebook förenklar och fördummar och för de som tror att statistik och kvantiteter är absoluta sanningar kan vänskap och kärlek bli något som kan mätas. Och som alla som kan något om matematik vet, kan vänskap och kärlek inte mätas. Det kan tyckas motsägelsefullt att enbart de som förstår matematik på djupet kan se matematikens svagheter, men kanske är också detta självklart. Man måste veta mycket om broar för att förstå hur mycket de kan bära.
Många lyckliga bilder och inlägg om resor och upptäckter gör mig lite äcklad, inte för att glädje är något fult, utan för att det alldeles för ofta är så förvridet av exhibitionism. Kanske ser jag mer än vad som finns, kanske är dessa bilder sanningar och kanske är det självklart att vi enbart vill visa vår glädje utåt. Men någonstans tycker jag mig se människor som visar sig vara mer bildade, mer intelligenta och kanske framförallt lyckligare än vad de verkligen är. Jag ser skrik på hjälp, skrik på uppmärksamhet och skrik på kärlek, men den kärlek som levereras är inte sann. Den har förvridits bland ettor och nollor.
Inom mig finns en cynism som inte räddar någon, men som jag inte riktigt kan skaka loss, eftersom jag vet att åtminstone några meningar som cirkulerar inom mig är sanna. Och de äventyr som många söker finns närmare än vi tror, om vi bara flyttar någonstans där vi inte hör hemma. En resa till Kanarieöarna är närmare än den stadsdel du är rädd för, som du egentligen inte vet något om. Det är dessa äventyr de pratar om i sagorna, de ögonblick som skakar om oss och slår oss till marken. Det är även dessa ögonblick som får oss, likt ett nersågat träd, att resa oss igen och bli större och starkare än någonsin förut.
Och när jag tänker efter har jag också sett kärlek och vänskap och kanske framförallt mod bland våra sociala medier. Jag såg någon som vågade be om hjälp på riktigt och genast fick svar som var uppriktiga och kärleksfulla. Allt detta måste nog ses som ett verktyg, och precis som med alla vapen är det människorna bakom och inte vapnet självt som är ont.
Och de som vågar vara ärliga kommer alltid att respekteras av mig.
