33 %
Om det handlar om att skydda oss mot faror kan jag kanske acceptera det. Om det handlar om att offra någon för att rädda fler. Men när det handlar om rädsla, hat och sorg finns det ingen förlåtelse.
Om man anser en person vara så farlig, att en avrättning är den enda lösningen, kan jag kanske acceptera det. Det är bara det att det inte är så. Ett fängelse är ett fängelse, det är inte lätt att rymma. Och ni vet att det är hatet som styr.
När en pappa ber sonen att sluta dricka alkohol, men själv dricker, frodas alkoholismen. Den här pappan är en förebild och vi människor lyssnar mer på handlingar än på ord.
Det finns ett problem med avrättningar. Det finns ett problem med att vara en mördare och förespråka livet. Egentligen finns kanske allra mest ett missförstånd om vad ansvar innebär. Vi vill ha ledare att se upp till och ta efter. Precis som med pappan finns en stor dubbelmoral.
Om du dör kommer jag känna vrede och smärta och jag kommer antagligen att vilja se någon straffas. Men i det ögonblick min ilska blossar upp, förlorar min åsikt värde. Vi kan inte styra ett land med känslor, eftersom våra små, lokala världar inte är rättvisa. I den stund hatet får regera, är systemet trasigt.
När jag mår bra av att se ett liv slockna, är jag en mördare i sinnet.
Och hur ska någon kunna ha makten över ett liv?
Nu kanske ni tycker att jag kritiserar något som inte finns, ingen i Sverige vill ha dödsstraff, jag slåss mot väderkvarnar.
33 % av Sveriges befolkning vill införa dödsstraff.
Det är skrämmande och obehagligt för mig att ens tänka på. Var tredje person vill mörda i statens namn.
Trettiotre procent. Trettiotre jävla procent.
Väldigt sjukt. Egentligen borde man styra sitt liv så som ett land styrs- med hjälp av principer snarare än känslor. En sådan princip kan vara att allt liv är heligt.
