whitest

Det var ett svårt val.

Mitt val att börja om igen, göra samma sak en gång till, men med nya ögon. För att förstå, för att få se mer.

Osäkerheten låg i risken att bli besviken, förstöra ett underbart minne. Ett minne som skapat en del av mig, kanske den del jag älskar mest. Minnen är relativa till tiden och knappast objektiva, eller ens konstanta. Och jag har utvecklats. Jag är inte längre samma person.

Men jag vågade och jag trodde.

De säger att man bara kan vara modig om man först är rädd. Redan innan jag börjar spela hittar jag en träffsäker metafor och jag är fast. Det är ett mästerverk. Det slutgiltiga beviset för att antalet polygoner inte har något att göra med trovärdighet eller realism och att den här kulturformen har ointagliga försprång gentemot andra berättelseformer.

"Jag var han. Hon dog för mig."

Det finns förlorade drömmar, ondska och girighet. En simpel saga som är berättad på ett så fantastiskt sätt att alla brister fullkomligt förintas av ett överlägset narrativ. En hård, vacker, djupgående smärta som ändå kvävs av ett ännu större hopp. Men det allra vackraste som förmedlas är kärleken. För det som definierar och imponerar är den bildliga tolkningen av vad det innebär att älska.

Flickan med det blödande hjärtat, som visserligen hittar kärlek i sin närhet, men som mest av allt lider med världen. Hon som försvinner innan äventyret ställs på sin spets, men som ändå genom sin kärlek, räddar världen. Hon som dog för oss och som vi alla står i skuld till.

För den ensamme svage, som inte kan leva upp till sina drömmar och slutligen väljer att leva i sin egen dröm, skapa sin egen värld och med den fördöma den verkliga. När förtvivlan blir så stor att döden och fantasin bildar ett vägskäl. Något levande, men som ändå inte kan finnas i den riktiga världen. Jag glömmer aldrig vägen som leder Cloud till skärselden.

Än idag är berättelsen modern och den som bryr sig mer om världen än kärleken mellan människor, kommer att hitta en stor betydelse. Faktiskt så kommer den som är tillräckligt öppenhjärtad och någon gång offrat sig för något, hitta en anledning att fortsätta.

Men för mig handlar det om kärlek, om allt vad kärlek kan vara och om alla dess former. Jag misstänker att jag aldrig funnit dagens kärlek utan spelet. När jag inser hur stora saker små tillfälligheter leder till, hittar jag ännu en metafor. Och även om man kanske inte kan tacka någon för en oförutsägbar tillfällighet, finns det en ännu mycket större sak att inse:

Vetskapen om att mitt liv inte hade sett ut som det gör idag utan berättelsen.

Jag hade aldrig förstått dig utan spelet, gett dig en chans. Jag hade levt utan att se bortom min osäkerhet. När jag skapade dina moderskänslor visste jag inte vad jag hade gjort. Men kanske kunde någon förutse det oförutsägbara och tittade på oss. Berättade för mina händer vad som skulle skrivas och vad som skulle hända.

Dagen då gud fick oss att vandra tillsammans.