Ensamheten
Min värld är liten och saknar plats för många personer. Det kommer tider när de få som finns inte vill och då krymper min värld till att bara innehålla mig själv. En ensamhet som visserligen gör ont, men som jag måste uppleva och som stärker mig.
Det finns dock en annan ensamhet. En ensamhet som dödar mig.
Den brutala känslan av att inte passa in handlar om att blandas runt med personer som inte märker av mig. Jag står i ett socialt hav, som jag saknar mod och förmåga att simma i. När jag inte vågar öppna munnen får jag ingen luft och sjunker långsamt ner mot bottnen.
Jag står i mitten, utan att märkas.
Jag omgivs av tusental ord, men kan inte öppna munnen.
Även fast jag kan känna er med mina händer, är jag helt ensam.
Även fast jag skriker allt jag kan, lyssnar ni inte.
Så jag lämnar er.
Och ger mig tillbaka till min lilla värld
Där ingen får plats, men där alla bryr sig.
