whitest

Det är obehagligt när sorgen och hopplösheten går in i kroppen.

Muskler som aldrig slappnar av, lungor som inte kan öppna sig, tårkanaler som svämmar över och läppar som torkar ut. Det finns en rädsla för sorgen, för att den är farlig, för att den inte är normal.

Att inte veta vad som är rätt och vad som definierar. Att längta bort från handlingar och idéer som inte är den egentliga intentionen. Bort från kroppen som sedan länge slutade lyssna till hjärnan böner.

För när gränsen har passerats tar det tid att komma tillbaka. Kroppen bryr sig inte.

Det är fortfarande lika svårt att andas.

Det gör fortfarande lika ont att kämpa.

När man inte vet vems sida man står på.