Tid
Det är lätt att bli rädd för slutet, när åren bara blir kortare och kortare.
Men när jag tänker på hur mycket som har hänt mig bara det här året, lugnar jag ner mig lite. Jag har kanske mer gemensamt med ditt nu, än med mitt förra år. Om ett år ändrar så här mycket, borde ett liv vara fullt tillräckligt.
Men tiden är svår att få grepp om, för den jag var för en vecka sedan, är jag inte nu.
Och hur ska man kunna prata med någon som man inte längre känner? Om man väntar för länge är man så långt ifrån, att man inte ens kan se varandra längre.
Den jag visste allt om, vet jag inte längre något om och det är svårt för mitt öga att förstå.
Jag kommer aldrig att förstå tiden. Jag vet bara att jag måste hålla reda på mig själv och följa med i allt som händer mig, så att jag inte tappar bort mig själv.
Och hela tiden glömma bort hur fruktansvärt rädd jag är.
