whitest

Parallella linjer.

Tryggheten och välkomnandet är det jag tackar mest för. I en ny värld där ingen fanns. Från de minsta detaljer till den största värld man kan dela.  Där fanns du.

Någon som behövdes för att visa mig vart jag skulle leva. Det som var allra störst då. Klart att man kan bli lite osäker på vad man tror sig känna. Du kanske har glömt det nu, men ett tag där i början, bland osäkerheten. Var du allra störst.

Det finns dem som kallar det största för kärleken. Inte konstigt att man blir förvirrad, där ibland osäkerheten. Ändå var det just den som hindrade mig. Kanske var det tur.

Du skulle tillbaka och jaga detaljer, det praktiska. Jag behövde nog mest hitta något nytt. Kanske allra mest mig själv. Där i början.

Vi är två parallella linjer.

Och när tiden börjar slutna och jag frågar om något viktigt, kan du alltid svara.

Och när du skrattar kan jag skratta med.

För vi går tillsammans.