whitest

Jag tittade på löven. På marken fanns snö och över trädkronorna låg solen som en bländande eldboll. Det var som om världen inte kunde bestämma sig för vilken årstid som nu skulle komma. Det rödaste lövet sökte sig till min hand och i det fanns allt som behövdes för att lova mig lycka. Jag hittade en svag nyans av pånyttfödelse och en ännu starkare känsla av ansvar. Lövet i min hand lovade mig mina drömmar. Förblindad lyssnade jag på sången.

En tid senare fanns inte längre lövet kvar. Jag såg min sorg och saknad växa sig starkare än jag någonsin hade kunnat ana. Det var som om någon tagit min älskade ifrån mig, om än bara för en stund. Jag gick fram till lövets träd och frågade varför min saknad var så stor.

När sommaren sedan kom, hittade min hand en blomma av silver. I reflektionen från solen glittrade vår framtid, där vi dansade tillsammans i sötvattnet. Det var en solstråle så stark att jag tappade fattningen och ramlade i gräset. Och senare i mörkret, när ingen såg, böjde jag mig fram och kysste blomman. Den smakade drömmar.

Silverskenet var så starkt att jag inte kunde hålla mig borta. Jag gick dit så ofta och så passionerat att drömmar blev till verklighet. Så ofta att blommor blev till kärlek.

Men med lyckan och välgången kom rädslan för att förlora allt. Också jag fastnade i tankar om livets mening och tomhet. Varje framgång föder en risk för motgång och varje blick över axeln fördunklar silverskenet. Våra liv är så sköra.

Jag tittade inåt mot horisonten och fann svaret. Den dagen då vi vet allt förlorar vi vår mänsklighet och lycka. Att se det som inte finns är svårt och säkert inte rätt väg att gå. Så jag blundar och ser det jag älskar. Tar tag så hårt jag kan och litar på lyckan.

När jag nu tittar ut genom fönstret ser jag löven trilla nerför träden. Jag känner värmen och tryggheten från regelbundna mönster. Ser framför mig nästa år då samma sak händer. Tänker att det första lövet inte betydde något, eftersom det här året bjuder på miljoner tillsynes likadana löv. Mitt livs värde hotar av dessa tankar och jag säger stopp.

Bländar ögonen i solen, vänder mig om och blundar. Inser att allt är relativt och att det första lövet betydde allt för mig, hur regelbundet det än råkade vara. Ett så litet löv ändrade allt. Jag lutar mig fram, luktar på våren och andas in livet. En enda tår förändrar världen.

Det händer inte så mycket, men jag fastnar ändå.

Ibland behöver man fly från världen. Lägga det som är viktigt åt sidan, om än bara för en stund. Och somna in, somna bort. Lyssna till det vackraste som finns och drömma den renaste drömmen. Eller bara andas.

Även om jag normalt lever bland det lättillgängliga och enkla, behöver jag ändå det största lugnet ibland. För jag tror och hoppas att alla behöver stunder av musik, då det enda som räknas är stillheten. Stunder till att tänka bortom och inom livet, stunder då kroppen helst bara vill ligga stilla.

Man kan tala om popbands pretentioner. Mångsidigheten som ofta ger oss sorg, glädje eller eurofi.

Men mycket sällan kan musiken ge bilden av ett naket träd under den gråaste hösten. En bild där allt liv försvunnit, där löven för länge sedan fallit ner och där himlens vatten ligger tungt över asfalten.

Där stillheten är det vackraste som någonsin funnits.