whitest

När man inte blir uppskattad kan det skapa ett behov av komplimanger, som ibland tar över i allt för stor utsträckning.

Det kan vara skönt att prata med sig själv.

"Där ingen får plats, men där alla bryr sig."

Man kan bli lycklig för stunden. Man kommer dock aldrig ifrån att man fuskat.

Och att man faktiskt är ensam.

Det finns mycket som inte är sant, men som borde vara det och mycket som är sant, men som inte borde vara det.

Och just därför finns de som ägnar sina liv åt att bevisa saker, eller i värsta fall, motbevisa saker. Men egentligen slösar de lite, slänger bort sig i onödan.

För det viktiga i en människas liv är inte själva informationen, utan hur hon använder den.

De som bara kan se livet som fakta, saknar den speciella förmågan som människan är ensam om att leva med:

Fantasin

Och eftersom våra liv genomsyras av den kan vi bara förstå varandra genom metaforer.

Därför bör du inte bry dig om att hitta sanningen om Jesus.

Och därför bör du ta din tro på största allvar, även om den bara finns i din fantasi.

Ibland tänker jag på dem som betyder någon men som försvann på vägen. De som dog för världen och de som dog för mig. Några som världen ansåg överflödiga och några som jag ansåg överflödiga.

Ibland undrar jag varför allt ändras. Tiden är lika svårförstådd som alltid.

Jag vill att de ska bli ihågkomna. De gjorde ju inget fel, de var bara på fel plats. Förtjänade mer. Så jag blir varm, för jag skulle inte vilja bli glömd. Jag tänker på dem som dött för världen och mig.

Det lilla jag kan göra.

The walking colour.

My words of convenience and the frustrating meninglessness are opposites in my spinning confidence.

I'm selfdestructive and lonely.

The warmth of happiness is floating in my veins.

Makes me want to tear you.

Makes me want to glow.

The whitest boy.

In a world of colours.

Psykiskt och fysiskt utmattad. Huvudvärk, febrig, svettig, illamående.

Jag är ganska tålig och kan verkligen kämpa hårt för något. Jag har tränat väldigt mycket i en bassäng för något så litet och meninglöst som att kunna simma fort. Jag kan offra otroligt mycket tid för att känna mig bra och uppskattad, meningsfull och begåvad. Anledningen låg aldrig i själva simningen, utan i känslan av att göra något bra. Vara duktig.

När jag anstränger mig och verkligen försöker utan att komma framåt, är det svårt att orka bara en dag.

Det finns få saker som är så nedbrytande som att kämpa mot något och inte komma någonstans.

Möjligen är det ännu värre att inte bli uppskattad...

Det är ganska obehagligt att bara flyta med och inte ha någon grund. Att förlora tidsuppfattningen och bara leva.

Jag har blivit alldeles för bra på att acceptera skolans oviktiga kamp för något viktigare. Jag koncentrerar mig så pass mycket att omvärlden bleknar.

Min värld är liten. Men jag fruktar att även den lilla världen har tagit skada av min blindhet.

Det är kanske dags att omprioritera och ställa upp.

Ensamhet kan vara den värsta känslan och vänner försvinner lika fort som prov.

Skillnaden är att man inte saknar proven när de forsvinner bort...

Det finns en person i mitt liv som är unik. Hon vet vad det innebär att älska och ser till att alla i hennes omgivning får mer än de ger.

Hon är den som aldrig riktigt kan förklara, men ändå förstår.

Jag tror att det är mitt öda att leva med henne. Min chans att hitta henne igen i en annan kropp är försvinnande liten. Så jag tänker inte ge upp.

Jag kommer att kämpa.

Min värld är liten och saknar plats för många personer. Det kommer tider när de få som finns inte vill och då krymper min värld till att bara innehålla mig själv. En ensamhet som visserligen gör ont, men som jag måste uppleva och som stärker mig.

Det finns dock en annan ensamhet. En ensamhet som dödar mig.

Den brutala känslan av att inte passa in handlar om att blandas runt med personer som inte märker av mig. Jag står i ett socialt hav, som jag saknar mod och förmåga att simma i. När jag inte vågar öppna munnen får jag ingen luft och sjunker långsamt ner mot bottnen.

Jag står i mitten, utan att märkas.

Jag omgivs av tusental ord, men kan inte öppna munnen.

Även fast jag kan känna er med mina händer, är jag helt ensam.

Även fast jag skriker allt jag kan, lyssnar ni inte.

Så jag lämnar er.

Och ger mig tillbaka till min lilla värld

Där ingen får plats, men där alla bryr sig.