whitest

Smärta i själen, tvekan i rösten.

Ett skrik som ekar bortom livet. Att jag måste stå, fast jag helst bara vill falla.

Tiden stannar när jag dör, när allt bleknar. Jag famlar i mörkret, drunknar imorgon och vaknar idag. Glömmer det som vill ta bort mig.

För jag är allt jag behöver, min kropp segrar över dina arméer, mina tankar är starkare än dina svärd. För allt jag någonsin har haft och någonsin kommer att behöva är min kropp.

För allt jag behöver är för alltid.

För oss.

Ibland funderar jag på vem jag hade varit om jag inte hade lutat mig framåt den gången.

Det har hänt så mycket sedan den kyssen, att jag inte längre är samma person. Har blivit äldre och mer mig själv. Lycklig. Självsäker. Någon jag kan älska. Nästan lika mycket som dig.

Det är overkligt, eftersom det är så underbart, men ändå min vardag. Vår vardag. Himlen finns precis här emellan oss, där den behövs.

Tänk att vi kom så här långt. Och att vi ändå bara har börjat. Att jag vågar prata om imorgon som om det vore idag.

Jag är så stolt.

Och all smärta för oss bara närmare.

Jag lovar att fortsätta försöka så gott jag kan. När jag kan.

För det är när man tar tag i stunden och chansar

Som man vinner allt.

brosandi
hendumst í hringi
höldumst í hendur
allur heimurinn óskýr
nema þú stendur

rennblautur
allur rennvotur
engin gúmmístígvél
hlaupandi inn í okkur
vill springa út úr skel

vindurinn
og útilykt af hárinu þínu
ég lamdi eins fast og ég get
með nefinu mínu

hoppípolla
í engum stígvélum
allur rennvotur (rennblautur)
í engum stígvélum

og ég fæ blóðnasir
en ég stend alltaf upp

og ég fæ blóðnasir
og ég stend alltaf upp