whitest

Swallowing my pride

Because it seems like I'm fighting for my life

Just to get out of the water

Where my lungs can´t find no air



Seems like I'm drowning

Closing lungs, closing mind

Beyond of our tomorrow

Forgetting about my loss



At the end I am floating

Waking up

Breating calmly



Better than before.

Antar att det alltid kommer att finnas dagar som är värre än dem är.

Måste kämpa mer än jag gör.

Lita på att världen fortsätter vara större än den är.

Tills dagen då jag dör.

Antar att det alltid kommer att finnas ord som är större än dem är.

Måste använda dem mer än jag gör.

Lita på att tanken är större än den är.

Tills dagen då jag dör.

Antar att sanningens betydelse är större än den är.

Måste tro på den mer än jag gör.

Lita på att du gör rätt som finns där.

Tills dagen då jag dör.

Antar att tårar gör känslor större än dem är.

Måste fortsätta älska mer än jag gör.

Fortsätta tills jag dör.

Tills jag inget hör.

Inget ser.

Bara ber.

Och ler.

Antar att livet är längre än det är.

Så mycket mer än bara det jag gör.

Hoppas jag finns där.

Efter jag dör.

Parallella linjer.

Tryggheten och välkomnandet är det jag tackar mest för. I en ny värld där ingen fanns. Från de minsta detaljer till den största värld man kan dela.  Där fanns du.

Någon som behövdes för att visa mig vart jag skulle leva. Det som var allra störst då. Klart att man kan bli lite osäker på vad man tror sig känna. Du kanske har glömt det nu, men ett tag där i början, bland osäkerheten. Var du allra störst.

Det finns dem som kallar det största för kärleken. Inte konstigt att man blir förvirrad, där ibland osäkerheten. Ändå var det just den som hindrade mig. Kanske var det tur.

Du skulle tillbaka och jaga detaljer, det praktiska. Jag behövde nog mest hitta något nytt. Kanske allra mest mig själv. Där i början.

Vi är två parallella linjer.

Och när tiden börjar slutna och jag frågar om något viktigt, kan du alltid svara.

Och när du skrattar kan jag skratta med.

För vi går tillsammans.

The gift of the godess

The sweet sorrow. Parting with the planet.

At the end of the line.

The gift of the godess:

To part

Det är lätt att bli rädd för slutet, när åren bara blir kortare och kortare.

Men när jag tänker på hur mycket som har hänt mig bara det här året, lugnar jag ner mig lite. Jag har kanske mer gemensamt med ditt nu, än med mitt förra år. Om ett år ändrar så här mycket,  borde ett liv vara fullt tillräckligt.

Men tiden är svår att få grepp om, för den jag var för en vecka sedan, är jag inte nu.

Och hur ska man kunna prata med någon som man inte längre känner? Om man väntar för länge är man så långt ifrån, att man inte ens kan se varandra längre.

Den jag visste allt om, vet jag inte längre något om och det är svårt för mitt öga att förstå.

Jag kommer aldrig att förstå tiden. Jag vet bara att jag måste hålla reda på mig själv och följa med i allt som händer mig, så att jag inte tappar bort mig själv.

Och hela tiden glömma bort hur fruktansvärt rädd jag är.