A memory
Det var ett svårt val.
Mitt val att börja om igen, göra samma sak en gång till, men med nya ögon. För att förstå, för att få se mer.
Osäkerheten låg i risken att bli besviken, förstöra ett underbart minne. Ett minne som skapat en del av mig, kanske den del jag älskar mest. Minnen är relativa till tiden och knappast objektiva, eller ens konstanta. Och jag har utvecklats. Jag är inte längre samma person.
Men jag vågade och jag trodde.
De säger att man bara kan vara modig om man först är rädd. Redan innan jag börjar spela hittar jag en träffsäker metafor och jag är fast. Det är ett mästerverk. Det slutgiltiga beviset för att antalet polygoner inte har något att göra med trovärdighet eller realism och att den här kulturformen har ointagliga försprång gentemot andra berättelseformer.
"Jag var han. Hon dog för mig."
Det finns förlorade drömmar, ondska och girighet. En simpel saga som är berättad på ett så fantastiskt sätt att alla brister fullkomligt förintas av ett överlägset narrativ. En hård, vacker, djupgående smärta som ändå kvävs av ett ännu större hopp. Men det allra vackraste som förmedlas är kärleken. För det som definierar och imponerar är den bildliga tolkningen av vad det innebär att älska.
Flickan med det blödande hjärtat, som visserligen hittar kärlek i sin närhet, men som mest av allt lider med världen. Hon som försvinner innan äventyret ställs på sin spets, men som ändå genom sin kärlek, räddar världen. Hon som dog för oss och som vi alla står i skuld till.
För den ensamme svage, som inte kan leva upp till sina drömmar och slutligen väljer att leva i sin egen dröm, skapa sin egen värld och med den fördöma den verkliga. När förtvivlan blir så stor att döden och fantasin bildar ett vägskäl. Något levande, men som ändå inte kan finnas i den riktiga världen. Jag glömmer aldrig vägen som leder Cloud till skärselden.
Än idag är berättelsen modern och den som bryr sig mer om världen än kärleken mellan människor, kommer att hitta en stor betydelse. Faktiskt så kommer den som är tillräckligt öppenhjärtad och någon gång offrat sig för något, hitta en anledning att fortsätta.
Men för mig handlar det om kärlek, om allt vad kärlek kan vara och om alla dess former. Jag misstänker att jag aldrig funnit dagens kärlek utan spelet. När jag inser hur stora saker små tillfälligheter leder till, hittar jag ännu en metafor. Och även om man kanske inte kan tacka någon för en oförutsägbar tillfällighet, finns det en ännu mycket större sak att inse:
Vetskapen om att mitt liv inte hade sett ut som det gör idag utan berättelsen.
Jag hade aldrig förstått dig utan spelet, gett dig en chans. Jag hade levt utan att se bortom min osäkerhet. När jag skapade dina moderskänslor visste jag inte vad jag hade gjort. Men kanske kunde någon förutse det oförutsägbara och tittade på oss. Berättade för mina händer vad som skulle skrivas och vad som skulle hända.
Dagen då gud fick oss att vandra tillsammans.
Förra julens tankar
De hette Josef och Maria och de älskade varandra.
Varken Maria eller Josef hade haft sex, de väntade på den rätta. De delade båda åsikten att första gången ska vara speciell och med någon man älskar.
De hade känt varandra ett tag och båda visste att det var på riktigt, för evigt. De var gjorda för varandra och de skulle få ett barn tillsammans. De behövde bara tid att bli redo.
Men allt blev väldigt fel.
Med alkohol i kroppen och med en annan, försvann Maria en kväll i ett dis av luster, hon visste inte vad hon gjorde, men hon gjorde det. Och allt var över. Hon var gravid. Och Josef var inte pappan.
Det var katastrof, hon älskade Josef över allt annat och han var den enda, för alltid. Om han skulle dö skulle hon dö med honom. Om hon skulle bli mamma, skulle han bli pappa. Det var självklart, men det blev inte som det skulle.
Hon visste att allt skulle vara över om hon sa som det var till honom, men hon kunde inte ljuga och inte heller hålla det hemligt.
Hon var tvungen att berätta.
Och hon visste att det var slut. Josef skulle lämna henne och de skulle båda dö, för de var gjorda för varandra. Det var slut, för det fanns ingen annan väg. Marias liv för Josef. Josefs liv för sanningen.
- Josef, jag är gravid.
- Men, hur då? Vi har inte...
- Jag vet, det är inte ditt barn.
- Har du varit otrogen? Jag trodde du älskade mig
Josef var nära på att ramla ihop. Han såg inte längre Maria, allt var suddigt.
Hela hans synfält smälte samman till ett moln av färger.
Han kunde se hennes läppar röra sig. Han ville lyssna, men alla hennes ord drunknade i hans hjärtas slag.
Det var ett öronbedövande dunkande som krossade honom inifrån.
Hans sinnen slutade. Allt var smärta, han förstod inget. Han älskade henne.
Men allt var över.
- Vänta Josef, jag älskar dig. Jag.... Förlåt
Maria visste inte vad hon sa längre, tankarna blev till ord innan hon insåg vad hon berättade. Hon visste inte var orden kom ifrån, men hon visste att hon trodde på vartenda ord som hon sa. Maria ljög aldrig för Josef, för hon trodde med hela sitt hjärta att det hon sa till honom var sant.
- Det är guds barn Josef, jag är gravid med guds barn.
Jag behöver dig, för jag älskar dig.
Du behöver mig, för du älskar mig
Och barnet behöver en pappa.
För första gången hatade Josef henne, men han slutade aldrig tänka på vad hon hade sagt till honom.
Varje dag försökte Maria få kontakt med Josef, men han undvek henne.
Varje gång hon såg honom sa hon förlåt, men han verkade inte bry sig.
För Maria var det här hennes värsta tid. Hon kunde inte förstå varför man inte får fler chanser här i livet, varför allt är förstört efter ett enda misstag.
Sorg blev till förtvivlan, förtvivlan blev till ilska.
Varför kunde inte Josef tro henne? Varför kunde han inte inse att det var guds barn hon bar på? Och varför ville han inte vara barnets pappa?
För Josef var det här hans värsta tid. Han kunde inte förstå varför man inte kan lita på någon här i livet.
Inte ens den han trodde mest på, hans sanna kärlek, kunde han lita på. Om inte Maria, vem då?
Sorg blev till förtvivlan, förtvivlan blev till hat
Varför slutade hon aldrig ropa på honom? Varför trodde hon att allt kunde bli bra, bara de pratade? Och hur kunde hon tro att de skulle kunna fortsätta? Hon hade svikit honom och han skulle aldrig förlåta henne.
Maria gav aldrig upp med att ropa på Josef, även om det inte gjorde någon skillnad. Hon älskade honom, och skulle aldrig ge upp.
Det fanns ingen annan.
Hon skickade brev. Ett om dagen med samma innehåll. Josef läste aldrig.
Men med breven och ropen insåg Josef att hon ångrade sig, att hon hade något att berätta.
Så en dag bestämde han sig, han skulle lyssna på henne.
Hon berättade för honom om guds barn.
Och han trodde henne.
När man tänker efter är det inte alls konstigt att en hel religion grundades efter deras kärlek.
För utan tro, hade aldrig Josef stannat vid Marias sida och guds son hade aldrig fått den kärlek, som senare fick världen att lysa."
33 %
Om det handlar om att skydda oss mot faror kan jag kanske acceptera det. Om det handlar om att offra någon för att rädda fler. Men när det handlar om rädsla, hat och sorg finns det ingen förlåtelse.
Om man anser en person vara så farlig, att en avrättning är den enda lösningen, kan jag kanske acceptera det. Det är bara det att det inte är så. Ett fängelse är ett fängelse, det är inte lätt att rymma. Och ni vet att det är hatet som styr.
När en pappa ber sonen att sluta dricka alkohol, men själv dricker, frodas alkoholismen. Den här pappan är en förebild och vi människor lyssnar mer på handlingar än på ord.
Det finns ett problem med avrättningar. Det finns ett problem med att vara en mördare och förespråka livet. Egentligen finns kanske allra mest ett missförstånd om vad ansvar innebär. Vi vill ha ledare att se upp till och ta efter. Precis som med pappan finns en stor dubbelmoral.
Om du dör kommer jag känna vrede och smärta och jag kommer antagligen att vilja se någon straffas. Men i det ögonblick min ilska blossar upp, förlorar min åsikt värde. Vi kan inte styra ett land med känslor, eftersom våra små, lokala världar inte är rättvisa. I den stund hatet får regera, är systemet trasigt.
När jag mår bra av att se ett liv slockna, är jag en mördare i sinnet.
Och hur ska någon kunna ha makten över ett liv?
Nu kanske ni tycker att jag kritiserar något som inte finns, ingen i Sverige vill ha dödsstraff, jag slåss mot väderkvarnar.
33 % av Sveriges befolkning vill införa dödsstraff.
Det är skrämmande och obehagligt för mig att ens tänka på. Var tredje person vill mörda i statens namn.
Trettiotre procent. Trettiotre jävla procent.
Gud
Vår tids största missförstånd är uppfattningen om att vetenskapen motbevisar tron. Men om man tänker efter, inser man det motsatta: vetenskapen bevisar det gudomliga.
När man studerar världen ser man att den är uppbyggd kring regler. Tydliga regler, man kan konstatera att de finns och lära sig reglernas alla aspekter. Men man tänker inte så mycket på varför de finns och någonstans där kommer gud in.
Gud behöver inte vara ett väsen. För mig är gud ingen skapare, gud är reglerna och händelserna som reglerna skapar.
En slump är en händelse som människan inte kan förutsäga. Slumpen kommer alltid vara en faktor vi inte kan styra, eftersom vi aldrig kan få en komplett kunskap om reglerna. Däremot har vi bevisat att slumpen är förutsägbar, även om den inte är det ur ett mänskligt perspektiv. Det oförutsägbara är den del av mig som jag inte kan påverka.
Slumpen har gett mig mitt liv, min tankar och min kärlek.
Och därför kallar jag slumpen för gud.
Något osynligt och oförståeligt, som styr mitt liv.
Guds ord har inte försvunnit. Det är bara det att de inte heter 10 guds budord längre.
De kallas numera för naturlagar.
Take the Scene
Makes me want to listen
This friendship
This temporary love
I've seen enough
Conventional and lonely
Selfdestructive
I've seen enough
So give the flowers, take the scene
Throw your dignity, put away your fear
You're different
Wide heart
The scene is ours
And my fear is gone
Life in symmetry
So give the flowers, take the scene
Throw your dignity, put away your fear
A stone
Hot breath
rought skin,
warm laughs and smiling,
the lovliest words
whispered and meant
you like all these things.
But, though you like all these things
you love a stone.
You love a stone,
because it's smooth and it's cold.
And you'd love most
to be told
that it's all your own.
You love white veins,
you love hard grey,
the heaviest weight,
the clumsiest shape,
the earthiest smell,
the hollowest tone
you love a stone.
And I'm found too fast,
called too fond of flames,
and then I'm phoning my friends,
and then I'm shouldering the blame,
while you're picking pebbles
out of the drain,
miles ago.
You're out singing songs,
and I'm down shouting names
at the flickerless screen,
going fucking insane.
Am I losing my cool,
overstating my case?
Well, baby what can I say?
You know I never claimed
that I was a stone.
And you love a stone.
You love white veins,
you love hard grey,
the heaviest weight,
the clumsiest shape,
the earthiest smell,
the hollowest tone
you love a stone.
You love a stone,
because it's dark and it's old,
and if it could start
being alive
you'd stop living alone.
And I think I believe that,
if stones could dream,
they'd dream of being laid
side-by-side,
piece-by-piece,
and turned into a castle
for some towering queen
they're unable to know.
And when that queen's daughter
came of age,
I think she'd be lovely
and stubborn and brave,
and suitors would journey
from kingdoms away
just to make themselves known.
And I think that I know the bitter dismay of a lover who brought
fresh brouquets every day
when she turned him away
to remember some knave
who once gave
just one rose, one day, years ago.
