whitest

I korridorerna på högstadiet fann jag min intelligens och min personlighet och på ett par månader åldrades jag mer än jag hade gjort på flera år. Det ligger i människans natur att bli äldre i steg, eftersom mognad handlar mer om händelser än om tid.

Kärleken började med en ensidig attraktion, som faktiskt passade mig och fick mig att må både bra och dåligt. Jag lärde mig att undvika girighet och att inse det vackra i min kärleksmonolog. För mig har det varit viktigt och jag är övertygad om att de som hela tiden haft en partner och aldrig kämpat för något ouppnåeligt inte kan lyckas i sina förhållanden.

Nästa steg var kärleksdialogen, som medförde ansvar som jag inte kunde hantera. Visst fanns det en trygghet och en lycka, men jag var inte mogen att hantera det och orkade inte analysera eftersom jag var lycklig. Först när det var över kunde jag smälta intrycken och lära mig något.

Det tredje steget tar få människor. Det är det steget då man är trygg och säger allting. Steget då man inser vikten av varandra och inte skäms för någonting. Det steget när allt är så bra att inga praktiska problem kan försvåra förhållandet. Ett svalnat intresse är den enda faran, men det är något som man relativt enkelt kan undvika.

Det är inte den långa tiden, utan de små ögonblicken som verkligt betyder något.

Stunderna då jag förändras.

Allting handlar om den tunna linjen mellan hopp och förtvivlan.

För att vi ska bry oss om något måste det finnas en utmaning. Men när utmaningen växer så fort att vi inte ser slutet ger vi upp.

Linjen mellan obetydlig och överväldigande är ganska smal och någonstans på den tunna linjen måste ett förhållande balansera.

Kärleken är den mest komplicerade mänskliga relationen. Till skillnad från vänskap bygger den ofta på motsatser. Målen är större och mer svårgreppade. Därför blir tråden svår att balansera på.

Man måste ha stor respekt för det underbara i kontraster och det storslagna sammanfogandet av människor genom gemensamt lidande.

De som aldrig klarar sig har inte respekt för livet och förstår inte. Det oroar mig att så många skiljer sig och inte lyssnar. Jag hoppas att vår generation har en större förståelse och kan hantera kriser bättre.

Jag vet i alla fall att jag har lärt mig mycket.

Vad som än händer.

Jag har upplevt en väldigt religiös period i mitt liv den senaste tiden. Och för en uppfostrad ateist som mig, har det varit mycket lärorikt. Kanske inte på det sättet att jag har blivit troende, men på ett sätt som gett mig större förståelse för trons betydelse och påverkan på människor.

Jag tror inte att det är sant att vi inte behöver en tro i dagens samhälle.

Och jag tror att jag kan definiera min tro nu:

Jag tror att det finns något som får oss att hålla ihop med dem vi bryr oss om och något som får oss att anpassa oss och uthärda jobbiga perioder. Jag tror att det finns något omedvetet inom oss som får oss att göra rätt saker för de vi vill behålla.

Jag ser att det finns en kraft som för människor samman och hjälper dem att hålla ihop, som är svår att förklara.

Man kan kalla det för slumpen.

Men jag ser inga problem med att kalla den kraften för gud.

Jag kräver inte speciellt mycket.

Det finns ett band mellan människor som förstår varandra bättre än dem själva förstår. Det finns något som hela tiden får dem att vävas in i varandra. Något som får dem att slås ihop under rätt tidpunkt varje gång.

Det finns ett band mellan de som förstår varandra sämre än dem själva förstår. Det här bandet lyser i en stark färg, men är mycket bräckligt. Det finns en stor vänskap och ett stort tidsutbyte, men det finns ingen uppoffring och ingen vikt. Det finns ingen vilja att förändra, påverka och lära. Därför försvinner vänskapsbanden, efter den första stora krisen.

Det finns de som tackar gud och förklarar mötet genom hans närvaro. För mig är gud ganska ointressant, även om jag tror på en del av honom. Det finns en del och ett hopp om något bortom förklaring som tilltalar mig. Jag gillar möjligheten till förstoring av våra små problem.

Kanske förstod gud att deras vänskap inte skulle hålla. Men utan att blanda in högre makter vill jag poängtera min halvhjärtade sorg för dem som aldrig kommer att få uppleva värmen av sanningen. För det finns dem som aldrig kommer över fåfängans djärva tid. Jag ser det varje dag.

Det finns en gemenskap och en respekt.

En falsk trygghet

En kärlek

En lögn

Och en evighet

Jag kräver inte speciellt mycket.

Det är obehagligt när sorgen och hopplösheten går in i kroppen.

Muskler som aldrig slappnar av, lungor som inte kan öppna sig, tårkanaler som svämmar över och läppar som torkar ut. Det finns en rädsla för sorgen, för att den är farlig, för att den inte är normal.

Att inte veta vad som är rätt och vad som definierar. Att längta bort från handlingar och idéer som inte är den egentliga intentionen. Bort från kroppen som sedan länge slutade lyssna till hjärnan böner.

För när gränsen har passerats tar det tid att komma tillbaka. Kroppen bryr sig inte.

Det är fortfarande lika svårt att andas.

Det gör fortfarande lika ont att kämpa.

När man inte vet vems sida man står på.

Det finns något i Bloc Partys texter som får mig att känna igen varenda ord.

Frågan är bara om deras texter är som mitt liv.

Eller om mitt liv är som deras texter.

Men jag bryr mig inte så mycket om vilket håll.

Det viktiga är att det är på riktigt. Och att jag bryr mig.

"Cause I love my mind"

När det tar slut kommer mitt liv att vidgas och jag kommer att bli världsomspännande. När jag dör kommer jag att finnas i allt. Min aska kommer att spridas över jorden och små, små delar av mig kommer att finnas i allt, överallt.

Jag behöver ingen himmel som lovar min säkerhet och lycka när min kropp slutar andas. Jag behöver inte leva med änglar. Jag vill utvecklas, se något nytt. Jag vill inte leva mitt liv två gånger.

Döden är obehaglig. Att bli vuxen är hemskt. Att förändras är ovisst. Och när en kropp förvandlas till något som inte är mänskligt är det förstås väldigt skrämmande.

Och de religiösa förklaringarna är trygga, eftersom de påvisar ett liv likt det vi lever nu.

Men

När man dör har man ingen hjärna, ingen kropp.

Kanske ligger det största äventyret i att förvandlas till något utan de sinnen som vi känner till.

Man upplever en sida av världen som vi inte ens vet finns.

Kanske blir man en del av det största.

Vi vill gärna skilja på kärlek och ondska.

Vi vill inte se likheten och föredrar nog ofta att till och med se dem som motsatser.

Kärlek är att värdera en människa högre än samtliga andra människor. Kärlek är att ge en speciell person den mesta tiden och uppmärksamheten. Att låta sig förblindas av den skenbara känslan av att inte vara egoistisk. Att tro att man gör det för någon annan än sig själv.

Om du lever i ett land med goda ekonomiska förutsättningar har du en möjlighet att göra mycket för många personer. Hindra död, hindra lidelse.

Är du på kärlekens sida kan du istället bry dig om din älskade och köpa en present. Njuta av hur god och underbar du är när du gör något för din älskade. En osjälvisk handling som får er båda att känna samhörighet och kärlek. En cirkel av handlingar som aldrig gynnar en krets utanför de två personerna som älskar.

Men man är aldrig självisk, för man bryr sig om en annan människa.

Om du inte ljuger när du säger "älskar dig" innebär det att du värderar kärleken liv högre än det okända livet. Personer du inte känner. Hur många dör före? 2? 10? 100? Hur stor är din kärlek, din blindhet?

Ondska brukar ses som att göra illa utan anledning. Psykiskt sjuka personer hör röster. De som flyger in i höghus har sin religion som säger att de i skyskraporna, de som liknar människor, är farliga och måste raderas, försvinna.

In i det enkla. Lyssna på rösten som berättar om livet. Det du ska tycka, det som betyder, det som är skönt, det som är underbart, det som är kärlek.

Ställ inte frågor.

Lyssna.

brosandi
hendumst í hringi
höldumst í hendur
allur heimurinn óskýr
nema þú stendur

rennblautur
allur rennvotur
engin gúmmístígvél
hlaupandi inn í okkur
vill springa út úr skel

vindurinn
og útilykt af hárinu þínu
ég lamdi eins fast og ég get
með nefinu mínu

hoppípolla
í engum stígvélum
allur rennvotur (rennblautur)
í engum stígvélum

og ég fæ blóðnasir
en ég stend alltaf upp

og ég fæ blóðnasir
og ég stend alltaf upp