whitest

Ibland funderar jag på vem jag hade varit om jag inte hade lutat mig framåt den gången.

Det har hänt så mycket sedan den kyssen, att jag inte längre är samma person. Har blivit äldre och mer mig själv. Lycklig. Självsäker. Någon jag kan älska. Nästan lika mycket som dig.

Det är overkligt, eftersom det är så underbart, men ändå min vardag. Vår vardag. Himlen finns precis här emellan oss, där den behövs.

Tänk att vi kom så här långt. Och att vi ändå bara har börjat. Att jag vågar prata om imorgon som om det vore idag.

Jag är så stolt.

Och all smärta för oss bara närmare.

Jag lovar att fortsätta försöka så gott jag kan. När jag kan.

För det är när man tar tag i stunden och chansar

Som man vinner allt.

brosandi
hendumst í hringi
höldumst í hendur
allur heimurinn óskýr
nema þú stendur

rennblautur
allur rennvotur
engin gúmmístígvél
hlaupandi inn í okkur
vill springa út úr skel

vindurinn
og útilykt af hárinu þínu
ég lamdi eins fast og ég get
með nefinu mínu

hoppípolla
í engum stígvélum
allur rennvotur (rennblautur)
í engum stígvélum

og ég fæ blóðnasir
en ég stend alltaf upp

og ég fæ blóðnasir
og ég stend alltaf upp

Swallowing my pride

Because it seems like I'm fighting for my life

Just to get out of the water

Where my lungs can´t find no air



Seems like I'm drowning

Closing lungs, closing mind

Beyond of our tomorrow

Forgetting about my loss



At the end I am floating

Waking up

Breating calmly



Better than before.

Antar att det alltid kommer att finnas dagar som är värre än dem är.

Måste kämpa mer än jag gör.

Lita på att världen fortsätter vara större än den är.

Tills dagen då jag dör.

Antar att det alltid kommer att finnas ord som är större än dem är.

Måste använda dem mer än jag gör.

Lita på att tanken är större än den är.

Tills dagen då jag dör.

Antar att sanningens betydelse är större än den är.

Måste tro på den mer än jag gör.

Lita på att du gör rätt som finns där.

Tills dagen då jag dör.

Antar att tårar gör känslor större än dem är.

Måste fortsätta älska mer än jag gör.

Fortsätta tills jag dör.

Tills jag inget hör.

Inget ser.

Bara ber.

Och ler.

Antar att livet är längre än det är.

Så mycket mer än bara det jag gör.

Hoppas jag finns där.

Efter jag dör.

Parallella linjer.

Tryggheten och välkomnandet är det jag tackar mest för. I en ny värld där ingen fanns. Från de minsta detaljer till den största värld man kan dela.  Där fanns du.

Någon som behövdes för att visa mig vart jag skulle leva. Det som var allra störst då. Klart att man kan bli lite osäker på vad man tror sig känna. Du kanske har glömt det nu, men ett tag där i början, bland osäkerheten. Var du allra störst.

Det finns dem som kallar det största för kärleken. Inte konstigt att man blir förvirrad, där ibland osäkerheten. Ändå var det just den som hindrade mig. Kanske var det tur.

Du skulle tillbaka och jaga detaljer, det praktiska. Jag behövde nog mest hitta något nytt. Kanske allra mest mig själv. Där i början.

Vi är två parallella linjer.

Och när tiden börjar slutna och jag frågar om något viktigt, kan du alltid svara.

Och när du skrattar kan jag skratta med.

För vi går tillsammans.

The gift of the godess

The sweet sorrow. Parting with the planet.

At the end of the line.

The gift of the godess:

To part

Det är lätt att bli rädd för slutet, när åren bara blir kortare och kortare.

Men när jag tänker på hur mycket som har hänt mig bara det här året, lugnar jag ner mig lite. Jag har kanske mer gemensamt med ditt nu, än med mitt förra år. Om ett år ändrar så här mycket,  borde ett liv vara fullt tillräckligt.

Men tiden är svår att få grepp om, för den jag var för en vecka sedan, är jag inte nu.

Och hur ska man kunna prata med någon som man inte längre känner? Om man väntar för länge är man så långt ifrån, att man inte ens kan se varandra längre.

Den jag visste allt om, vet jag inte längre något om och det är svårt för mitt öga att förstå.

Jag kommer aldrig att förstå tiden. Jag vet bara att jag måste hålla reda på mig själv och följa med i allt som händer mig, så att jag inte tappar bort mig själv.

Och hela tiden glömma bort hur fruktansvärt rädd jag är.

Det var ett svårt val.

Mitt val att börja om igen, göra samma sak en gång till, men med nya ögon. För att förstå, för att få se mer.

Osäkerheten låg i risken att bli besviken, förstöra ett underbart minne. Ett minne som skapat en del av mig, kanske den del jag älskar mest. Minnen är relativa till tiden och knappast objektiva, eller ens konstanta. Och jag har utvecklats. Jag är inte längre samma person.

Men jag vågade och jag trodde.

De säger att man bara kan vara modig om man först är rädd. Redan innan jag börjar spela hittar jag en träffsäker metafor och jag är fast. Det är ett mästerverk. Det slutgiltiga beviset för att antalet polygoner inte har något att göra med trovärdighet eller realism och att den här kulturformen har ointagliga försprång gentemot andra berättelseformer.

"Jag var han. Hon dog för mig."

Det finns förlorade drömmar, ondska och girighet. En simpel saga som är berättad på ett så fantastiskt sätt att alla brister fullkomligt förintas av ett överlägset narrativ. En hård, vacker, djupgående smärta som ändå kvävs av ett ännu större hopp. Men det allra vackraste som förmedlas är kärleken. För det som definierar och imponerar är den bildliga tolkningen av vad det innebär att älska.

Flickan med det blödande hjärtat, som visserligen hittar kärlek i sin närhet, men som mest av allt lider med världen. Hon som försvinner innan äventyret ställs på sin spets, men som ändå genom sin kärlek, räddar världen. Hon som dog för oss och som vi alla står i skuld till.

För den ensamme svage, som inte kan leva upp till sina drömmar och slutligen väljer att leva i sin egen dröm, skapa sin egen värld och med den fördöma den verkliga. När förtvivlan blir så stor att döden och fantasin bildar ett vägskäl. Något levande, men som ändå inte kan finnas i den riktiga världen. Jag glömmer aldrig vägen som leder Cloud till skärselden.

Än idag är berättelsen modern och den som bryr sig mer om världen än kärleken mellan människor, kommer att hitta en stor betydelse. Faktiskt så kommer den som är tillräckligt öppenhjärtad och någon gång offrat sig för något, hitta en anledning att fortsätta.

Men för mig handlar det om kärlek, om allt vad kärlek kan vara och om alla dess former. Jag misstänker att jag aldrig funnit dagens kärlek utan spelet. När jag inser hur stora saker små tillfälligheter leder till, hittar jag ännu en metafor. Och även om man kanske inte kan tacka någon för en oförutsägbar tillfällighet, finns det en ännu mycket större sak att inse:

Vetskapen om att mitt liv inte hade sett ut som det gör idag utan berättelsen.

Jag hade aldrig förstått dig utan spelet, gett dig en chans. Jag hade levt utan att se bortom min osäkerhet. När jag skapade dina moderskänslor visste jag inte vad jag hade gjort. Men kanske kunde någon förutse det oförutsägbara och tittade på oss. Berättade för mina händer vad som skulle skrivas och vad som skulle hända.

Dagen då gud fick oss att vandra tillsammans.

Om det handlar om att skydda oss mot faror kan jag kanske acceptera det. Om det handlar om att offra någon för att rädda fler. Men när det handlar om rädsla, hat och sorg finns det ingen förlåtelse.

Om man anser en person vara så farlig, att en avrättning är den enda lösningen, kan jag kanske acceptera det. Det är bara det att det inte är så. Ett fängelse är ett fängelse, det är inte lätt att rymma. Och ni vet att det är hatet som styr.

När en pappa ber sonen att sluta dricka alkohol, men själv dricker, frodas alkoholismen. Den här pappan är en förebild och vi människor lyssnar mer på handlingar än på ord.

Det finns ett problem med avrättningar. Det finns ett problem med att vara en mördare och förespråka livet. Egentligen finns kanske allra mest ett missförstånd om vad ansvar innebär. Vi vill ha ledare att se upp till och ta efter. Precis som med pappan finns en stor dubbelmoral.

Om du dör kommer jag känna vrede och smärta och jag kommer antagligen att vilja se någon straffas. Men i det ögonblick min ilska blossar upp, förlorar min åsikt värde. Vi kan inte styra ett land med känslor, eftersom våra små, lokala världar inte är rättvisa. I den stund hatet får regera, är systemet trasigt.

När jag mår bra av att se ett liv slockna, är jag en mördare i sinnet.

Och hur ska någon kunna ha makten över ett liv?

Nu kanske ni tycker att jag kritiserar något som inte finns, ingen i Sverige vill ha dödsstraff, jag slåss mot väderkvarnar.

33 % av Sveriges befolkning vill införa dödsstraff.

Det är skrämmande och obehagligt för mig att ens tänka på. Var tredje person vill mörda i statens namn.

Trettiotre procent. Trettiotre jävla procent.

Vår tids största missförstånd är uppfattningen om att vetenskapen motbevisar tron. Men om man tänker efter, inser man det motsatta: vetenskapen bevisar det gudomliga.

När man studerar världen ser man att den är uppbyggd kring regler. Tydliga regler, man kan konstatera att de finns och lära sig reglernas alla aspekter. Men man tänker inte så mycket på varför de finns och någonstans där kommer gud in.

Gud behöver inte vara ett väsen. För mig är gud ingen skapare, gud är reglerna och händelserna som reglerna skapar.

En slump är en händelse som människan inte kan förutsäga. Slumpen kommer alltid vara en faktor vi inte kan styra, eftersom vi aldrig kan få en komplett kunskap om reglerna. Däremot har vi bevisat att slumpen är förutsägbar, även om den inte är det ur ett mänskligt perspektiv. Det oförutsägbara är den del av mig som jag inte kan påverka.

Slumpen har gett mig mitt liv, min tankar och min kärlek.

Och därför kallar jag slumpen för gud.

Något osynligt och oförståeligt, som styr mitt liv.

Guds ord har inte försvunnit. Det är bara det att de inte heter 10 guds budord längre.

De kallas numera för naturlagar.

Hot breath
rought skin,
warm laughs and smiling,
the lovliest words
whispered and meant
you like all these things.

But, though you like all these things
you love a stone.
You love a stone,
because it's smooth and it's cold.
And you'd love most
to be told
that it's all your own.

You love white veins,
you love hard grey,
the heaviest weight,
the clumsiest shape,
the earthiest smell,
the hollowest tone
you love a stone.

And I'm found too fast,
called too fond of flames,
and then I'm phoning my friends,
and then I'm shouldering the blame,
while you're picking pebbles
out of the drain,
miles ago.
You're out singing songs,
and I'm down shouting names
at the flickerless screen,
going fucking insane.
Am I losing my cool,
overstating my case?
Well, baby what can I say?

You know I never claimed
that I was a stone.
And you love a stone.
You love white veins,
you love hard grey,
the heaviest weight,
the clumsiest shape,
the earthiest smell,
the hollowest tone
you love a stone.

You love a stone,
because it's dark and it's old,
and if it could start
being alive
you'd stop living alone.
And I think I believe that,
if stones could dream,
they'd dream of being laid
side-by-side,
piece-by-piece,
and turned into a castle
for some towering queen
they're unable to know.

And when that queen's daughter
came of age,
I think she'd be lovely
and stubborn and brave,
and suitors would journey
from kingdoms away
just to make themselves known.

And I think that I know the bitter dismay of a lover who brought
fresh brouquets every day
when she turned him away
to remember some knave
who once gave
just one rose, one day, years ago.

När man inte blir uppskattad kan det skapa ett behov av komplimanger, som ibland tar över i allt för stor utsträckning.

Det kan vara skönt att prata med sig själv.

"Där ingen får plats, men där alla bryr sig."

Man kan bli lycklig för stunden. Man kommer dock aldrig ifrån att man fuskat.

Och att man faktiskt är ensam.

Det finns mycket som inte är sant, men som borde vara det och mycket som är sant, men som inte borde vara det.

Och just därför finns de som ägnar sina liv åt att bevisa saker, eller i värsta fall, motbevisa saker. Men egentligen slösar de lite, slänger bort sig i onödan.

För det viktiga i en människas liv är inte själva informationen, utan hur hon använder den.

De som bara kan se livet som fakta, saknar den speciella förmågan som människan är ensam om att leva med:

Fantasin

Och eftersom våra liv genomsyras av den kan vi bara förstå varandra genom metaforer.

Därför bör du inte bry dig om att hitta sanningen om Jesus.

Och därför bör du ta din tro på största allvar, även om den bara finns i din fantasi.

Ibland tänker jag på dem som betyder någon men som försvann på vägen. De som dog för världen och de som dog för mig. Några som världen ansåg överflödiga och några som jag ansåg överflödiga.

Ibland undrar jag varför allt ändras. Tiden är lika svårförstådd som alltid.

Jag vill att de ska bli ihågkomna. De gjorde ju inget fel, de var bara på fel plats. Förtjänade mer. Så jag blir varm, för jag skulle inte vilja bli glömd. Jag tänker på dem som dött för världen och mig.

Det lilla jag kan göra.

The walking colour.

My words of convenience and the frustrating meninglessness are opposites in my spinning confidence.

I'm selfdestructive and lonely.

The warmth of happiness is floating in my veins.

Makes me want to tear you.

Makes me want to glow.

The whitest boy.

In a world of colours.

Psykiskt och fysiskt utmattad. Huvudvärk, febrig, svettig, illamående.

Jag är ganska tålig och kan verkligen kämpa hårt för något. Jag har tränat väldigt mycket i en bassäng för något så litet och meninglöst som att kunna simma fort. Jag kan offra otroligt mycket tid för att känna mig bra och uppskattad, meningsfull och begåvad. Anledningen låg aldrig i själva simningen, utan i känslan av att göra något bra. Vara duktig.

När jag anstränger mig och verkligen försöker utan att komma framåt, är det svårt att orka bara en dag.

Det finns få saker som är så nedbrytande som att kämpa mot något och inte komma någonstans.

Möjligen är det ännu värre att inte bli uppskattad...